Nyligen lanserade EU-kommissionen sin innovationsstrategi som lyfter fram flera viktiga förutsättningar för att öka Europas konkurrenskraft: säkra kunskapsbasen, skapa starka forskningsmiljöer med samlad expertis samt skapa gynnsamma förutsättningar för innovationssystemet.  

Samtidigt som initiativet välkomnas tydliggör det Sveriges brist på en nationell innovationsstrategi, vilket även Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin, IVA betonar. Den största utmaningen gäller inte den svenska kunskapsbasen, utan förmågan att samverka och att hantera strukturerna som gör en effektiv samverkan mellan olika aktörer möjlig, till exempel finansiering och hantering av patent.

IVA har rätt i påpekandet att en nationell plan saknas. Det leder till en de facto strategi som fokuserar på grundforskning långt borta från verkligheten. Denna strategi är föråldrad då kunskapens värde idag i allt högre utsträckning bedöms utifrån samhällsnytta. Istället borde en framväxande forskning med direkt koppling mellan de praktiska problemen ute i samhället och forskarnas problemlösningsprocess uppmuntras. Det är inte alltid forskarna som sitter inne med lösningen, utan det är när forskarna möter praktikerna som den sammanlagda kunskapen blir både större och bättre.

 Lösningen är knappast att helt byta ut det ena sättet mot det andra, men Sveriges regering och forskningsfinansiärer borde kunna utveckla ett mer balanserat förhållningssätt än att enbart cementera den traditionella forskningen som bevisligen leder till ineffektivitet i vad som kallats ”den svenska innovationsparadoxen”. Eller som Charlotte Brogren, generaldirektör för Vinnova säger: ”Den svenska paradoxen är egentligen inte så paradoxal. Vi måste bara hitta en bättre balans i hur pengarna fördelas”

Sverige är fantastiskt. Och unikt. Sverige är ett framstående forskningsland som enligt många undersökningar är bäst i världen på innovationer. Samtidigt är Sverige en medelmåtta i att kommersialisera dessa så att de kommer samhället till godo. För att citera IVAs Vd Björn O. Nilsson är Sverige världsmästare på ”innovationer som inte blir någonting”. I de åtgärder som EU-kommissionen nämner framstår några punkter som särskilt akuta för Sverige: att få ut mer innovation ur forskningen, sänka trösklarna för idéer som vill nå sin marknad, utforska innovation i offentlig sektor och etablera partnerskap som kan accelerera forskning, utveckling och kommersialisering av resultaten.

Det finns flera lärorika exempel i Mälardalen där forskningen förädlas direkt i verkligheten och där innovation inte är ett mysterium utan en styrd påverkan över traditionella gränser. Robotdalen och Samhällskontraktet är några av flera exempel på att de största innovationerna ligger i att hitta nya sätt att samverka och styra samproduktion av kommersialiserbar kunskap, från idéer till nya produkter och tjänster.

Robotdalen grundar sin plats som internationell aktör inom robotik inte bara på teknisk spjutspetsforskning, utan på förmågan att underlätta innovation och kommersialisering genom sin förmåga att länka ihop olika kompetenser och aktörer. Företag har lämnat Silicon Valley för Mälardalen på grund av denna förmåga. Resultaten ger ringar på vattnet.

Samhällskontraktet, ett samarbete mellan Mälardalens högskola, Eskilstuna kommun och Västerås stad beskrivs som ”ett Robotdalen för offentlig sektor” med stora förväntningar på innovation inom skola, vård och omsorg.

Trots att Mälardalen kan uppvisa lysande exempel som undantag till den svenska paradoxen missgynnas regionens universitet och högskolor i stor utsträckning av regeringens och de flesta forskningsfinansiärers de facto strategi. I värsta fall sker det på grund av bristande strategisk eftertanke.

Sedan sekler finns i det västerländska tänkandet en idé om en kunskapshierarki där det abstrakta är finare än det konkreta; idén bättre än sin tillämpning. På vägen glöms nyttan bort. Med en resultatinriktad syn är de stora idéerna bara intressanta i den mån de gör någon vardagsskillnad; om de kan förbättra människors liv. Varken bildning eller specialiserad expertis har något annat värde än just detta. Men hur de abstrakta idéerna kommersialiseras och hur den konkreta praktiken kan spänna bågen också för spjutspetsforskningen vet Sverige ännu alltför lite om. Sveriges regering och forskningsfinansiärer har all anledning att lära av resultaten i Mälardalen.

Karin Axelsson, Erik Bjurström, Mikael Holmgren Caicedo, Ulf Johanson, Eva Lindell, Maria Mårtensson och Johan Wennhall, verksamma vid STAMP, forskargruppen för styrning av samproduktion vid Mälardalens högskola