Så kom regeringens proposition om att införa avgifter för studenter från länder utanför EES-området. Frågan har varit aktuell under lång tid och regeringen aviserade redan 2008 att en proposition var att vänta.

Det förslag som nu läggs är ett principiellt ställningstagande vad gäller synen på högre utbildning. För utländska studenter blir högre utbildning i Sverige en handelsvara, där förmögenhet eller stipendium är en förutsättning. Men förslaget riskerar också att få direkta konsekvenser vad gäller förutsättningarna att rekrytera utländska studenter.

Erfarenheterna från andra länder som genomfört samma typ av förändring är olycksbådande. När Danmark införde avgifter minskade antalet icke-europeiska studenter kraftigt. Precis som rektor och prorektor vid BTH skrivit på denna debattsida (NyT 2010:5), spelar regeringen högt när man inför avgifter för utländska studenter.

Totalt finns i landet cirka 10?000 studenter som omfattas av förslaget. Enligt Högskoleverkets årsrapport för 2008 utgjorde de inresande studenterna 62 procent av alla antagna på avancerad nivå. Huvuddelen, 60 procent , kommer från Asien och ungefär hälften finns inom teknisk fakultet.

Det är inte svårt att konstatera att vissa lärosäten och utbildningar kommer att drabbas mycket hårt. Inte minst gäller det KTH och BTH, och inte minst är det utbildningar inom informations- och kommunikationsteknologi som kommer att drabbas.

Det är utbildningar till vilka det under senare år varit mycket svårt att rekrytera inhemska studenter, och där de utländska studenterna i många fall är avgörande för att kurser ska kunna ges.

Med färre kurser blir det inte lättare att rekrytera inhemska studenter, tvärtom kan utbildningar av stor industriell betydelse i förlängningen hotas.

Tillgången på ingenjörer och forskare är avgörande för den starka utveckling vi har kunnat se inom kunskapsintensiva näringsgrenar, och är en överlevnadsfråga för Sverige som industrination.

Om högskolan inte längre kan förse näringslivet med denna värdefulla tillgång kan konsekvenserna bli mycket stora.

Den enda åtgärd som regeringen föreslår för att minska skadorna är inrättandet av stipendiesystem; 60 miljoner till lärosätena och 30 miljoner från biståndsbudgeten. Med den självkostnad på i snitt 70?000 kr per år som beräknats, kommer knappast fler än 10 procent av dagens antal studenter att kunna finansieras den vägen. Men även med ett mer omfattande stipendiesystem skulle faktum kvarstå: de som inte kan betala får inte studera.

Regeringen framhåller i propositionen det stora värdet av att öka rekryteringen av utländska studenter: ökad mångfald vid landets lärosäten, en rekryteringsbas för arbete och vidare utbildning och en viktig resurs för att utveckla internationella samarbeten. Dessutom poängterar man att studenterna bidrar till den svenska ekonomin under de år de studerar här, vilket självklart också är helt sant.

Trots dessa argument, och trots de uppenbara risker förslaget innebär, väljer man att lägga propositionen. Bristen på logik är uppenbar.

Rikard Lingström

Andre vice ordförande för Sveriges Universitetslärarförbund.

Disputerad och anställd vid KTH.