ÖB fattade nyligen beslutet att inte fullfölja projekt Sep (Splitterskyddad enhetsplattform). Som skäl angavs att det saknas en internationell samarbetspartner och att Försvarsmakten saknar ekonomiska förutsättningar att fortsätta projektet på egen hand. Är verkligen detta beslut det bästa för Sverige?

Vi har förståelse för beslutet om den halv miljard kronor som saknas inte går att uppbringa inom Försvarsmaktens materielanslag, eller om det inte längre föreligger operativt behov av den förmåga Sep representerar.

Frågan är om det förhåller sig så och om de industriella och näringspolitiska konsekvenserna är beaktade?

Studier av enhetsfordon inleddes 1994 för att ersätta ett stort antal äldre fordon och för att utveckla en enhetlig fordonsfamilj. Innan utvecklingen startade 2006 togs fem prototyper fram. Totalt har staten investerat 950 miljoner i projektet och industrin satsat 400 miljoner.

Sep representerar en världsunik lösning. Konstruktionen ger sådan flexibilitet att många roller kan förverkligas till låg kostnad inom samma materielsystem.

Seps flexibilitet medger att skräddarsy förband för varje insats. ÖBs beslut riskerar att för överskådlig framtid cementera avsaknaden av denna eftersträvade möjlighet.

Svenska staten har äganderätten till Sep. Därtill ett avtal om royalty som medger full återbetalning av insatta utvecklingskostnader om Sep lyckas på exportmarknaden, men torde förutsätta att också Sverige anskaffar Sep. Fordonet testas nu i USA. Ytterligare tre nationer står i begrepp att göra det kommande år.

Utredningar har visat att Sep blir betydligt billigare i jämförelse med likartade "hyllvarualternativ".

Med Sep sparar vi en dryg miljard på att slutföra utvecklingen och sedan uppfyller behovet av 300 fordon över en femårsperiod. Totalt är det möjligt att med Sep göra besparingar på 250 miljoner kronor per år.

I en strategi från 2006 sägs om materielförsörjningen att insatsförsvarets uppgifter och behov ska vara styrande, att den ska vara kostnadseffektiv ur ett livscykelperspektiv, styras av tydliggjorda val mellan kostnad, effekt och handlingsfrihet, att exporten av existerande materielsystem ska främjas, att den ska ske samordnat med försvarets forskning och teknikutveckling, att antalet olika system ska minskas genom ökad teknisk systemsamordning, att ökad kostnadseffektivitet ska sökas genom att minska statens egen verksamhet och ge leverantörerna större åtaganden.

I samtliga fall är Sep en bättre lösning än köp från utlandet.

Internationella insatser innebär att soldater ska kunna lösa stridsuppgifter utomlands. Är vi inte villiga att ge dem de bästa förutsättningarna till överlevnad, särskilt när lösningen också är den billigaste?

Att med denna insikt avbryta på mållinjen är märkligt. Det vore tragiskt om devisen "det är dyrt att vara fattig" fick sin bekräftelse.

Kenneth Tapper och Rickard O. Lindström, ansvariga för Sep på olika nivåer inom Försvarsmakten och Försvarets materielverk.