På nätet florerar recept på hur man blandar sin egen olagliga giftfärg. Smuggling av förbjuden bottenfärg har blivit en accepterad verksamhet bland fritidsbåtsägare.

Myndigheterna har i många år vetat att den tillåtna Östersjöfärgen är lika giftig som den förbjudna.

I miljöns namn har en halv miljon fritidsbåtsägare utsatts för en bluff som ingen har lyckats syna.

Redan 1989 förbjöds bottenfärger för fritidsbåtar med tennföreningen TBT, som man upptäckt höll på att

utrota purpursnäckor genom att det växte ut penisar på honorna så att de inte kunde föröka sig. Även ostron drabbades. Trots att det är mer än tjugo år sedan den giftfärgen förbjöds, läcker fortfarande båtar gammal TBT-färg i marinor och havsvikar.

Så småningom kom man på att ersättaren för TBT, koppar, var giftig för blåmusslor och blåstång. 1991 beslutades att giftig bottenfärg måste godkännas av Kemikalieinspektionen, någon större forskningsinsats låg inte bakom beslutet.

Men för Östersjön lanserade inte färgindustrin några kopparfärger med så låg kopparhalt att de kunde godkännas. I?stället började de blanda en annan metall i färgen, zinkoxid. Men den var inte ett gift, sa de.

Zinkoxiden var bara ett bindemedel och ett färgämne i den nya sortens färg, som fungerade genom att vara så kladdig att havstulpaner och sjögräs inte kunde fästa på båten. Enligt lagen behövdes då inget godkännande av Kemikalieinspektionen. Att sen zinken också råkade vara giftig, det var en annan sak.

Den första som testade färgen var Britta Eklund på Institutionen för tilllämpad miljövetenskap vid Stockholms universitet., 2002 målade hon både kopparfärg och färg med olika föreningar av zink på glasplattor och lät dem ligga i havsvatten i 14 dagar. Rödalger dog i baljorna med båda färgerna, men för kräftdjuren var två av de nya färgerna ännu giftigare än kopparfärgerna.

Efter ett par år gjorde Kemikalieinspektionen en undersökning i Bullandö marina och en naturhamn vid Säck i Stockholms skärgård. Den visade höga kopparhalter i vattnet, men zinkhalten i vattnet ökade ännu mer.

Vi båtägare trodde att vi värnade miljön och högtryckssprutade bort den nya "polerande" smörjan varje år, för att sedan för dyra pengar köpa ny färg till våren. Förut hade ju bottenfärgen hållit i ett par, tre år innan det behövde göras om, kanske en förklaring till att färgindustrin inte har velat hitta på några nya färger.

Britta Eklund fortsatte sin forskning för att mäta giftigheten hos bottenfärger i en rad olika forskningsprojekt med liknande resultat.

Men sedan många år gör ingen något alls. Alla väntar på EU, som ska bestämma vad som ska gälla i hela Europa. Det tar minst ett år innan det kan bli något beslut, troligen två. Allt tyder på att koppar då kommer att vara en godkänd produkt, och att färgindustrin kommer att kräva att försäljning tillåts även i Sverige.

Om miljödepartementet och Kemikalieinspektionen för tio år sedan grundat besluten på forskning och samtidigt stimulerat de alternativa metoder, som man faktiskt börjar jobba med i dag, kanske havsbottnen hade börjat tillfriskna nu.

Under tiden har vi fritidsbåtsägare betalat, färgindustrin har räknat pengar och havsmiljön har fått lida. Tio år i onödan.

Niklas Krantz

Redaktör för sitbrunnen.se