1972 gav religionsvetaren Berndt Gustafsson ut en liten roman, "Gunnar Svensson, vatteningenjör". Den var inte så märklig rent litterärt, men det rörde sig om ett försök att utifrån seriös framtidsforskning skriva en berättelse om livet åren efter sekelskiftet. Gunnar, huvudpersonen, får problem med Staten och hamnar i alla möjliga register: hans liv är genomkontrollerat. Men i slutet får han hjälp av en underlig, hemlig organisation, som visar sig vara Vatikanens eget hackarkommando. Just Påvestaten, av alla, har insett att det behövs några som strör grus i datasamhällets alltför flamskyddade kretskort.
 
Där Gustafssons sjuttiotal var skrämt av en datoriserad Stat spelas skurkrollen i nittiotalets science fiction av det Alltför Stora Företaget. Skräcken för det genomkontrollerade digitalsamhället är fullt levande och fick sin senaste gestaltning i den bitvis intelligenta filmen "Matrix". (I filmen "Nätet" hade man gått så långt att man visade upp ett stort programvaruföretag som försökte ta makten över staten - och skurken var mycket lik Bill Gates.)
 
Debatten kring makten över den digitala domänen har drag av folksaga. Askeladden mot jätten, Jack och bönstjälken. Det finns något lugnande i tanken på att den datoriserade världen här och där befolkas av små askeladdar som när som helst kan överlista Gluff-Gluff. Därför låter vi oss ibland imponeras av den unga, snillrika människan som med ena handen på ryggen och den andra på tangentbordet lurar kungen och alla hans män. Det är en värld med egna hjältar, som de världsberömda Steven Mitnick eller Phiber Optik.
 
Men den som rört sig bara så lite i knäckarkretsarna vet att den världen tidvis är fullkomligt amoralisk. Alltför sällan har man någon analys alls av maktförhållanden eller vad man håller på med, annat än att Gubbjävlarna ska få se på fan. Kan det göras ska det göras - och ofta åker man dit just därför att en bedrift är meningslös om man inte får skryta med den.
 
Nätspanaren Jonathan James insatser är värda beundran (NyT 1999:42). Melissaviruset skulle stoppas, punkt slut, och han gjorde en insats vi alla har nytta av. Likadant med säkerhetshålen i Hotmail. Han är inte heller ensam: som det skrivs i artikeln här i Ny Teknik ingår han i ett stort "kontaktnät", där man fritt delar med sig av kunnande och färdigheter. Just den sidan av saken är vad jag själv uppfattar som mest hoppfullt med Nätkulturen - att inga copyrightlagar och trademarkstämplar tycks kunna stoppa det fria samarbetet kring nyttigheter och spridandet av kunskap. Jag är inte heller ute efter att demonisera Microsoft (eller andra branschbjässar). Det ligger i deras intresse att knyta de stora begåvningarna till sig, vilket de har insett för länge sen. Det som bekymrar mig är något annat.
 
Alla insatta vet att såväl persondatorn som Internet självt inte skapades av storföretagen. Det rörde sig på så gott som alla punkter om skattefinansierad forskning, vilken i sin tur blev möjlig genom ett - relativt - fritt utbyte av information i ickekommersiella syften. Storföretagen blir stora när dyr grundforskning redan är gjord. Mönstret går igen i stort sett alla de tekniska genombrotten.
 
De senaste åren har de stora dataföretagen fördubblat sina ansträngningar när det gäller att koppla greppet om kunskapen. En organisation som BSA, Business Software Alliance, skapad för att stoppa piratkopieringen, tänjer på lagens råmärken i såväl Sverige som USA för att bevaka sina intressen. Att sko sig på andras arbete (som piratkopierarna gör) är inte bara ett brott utan dessutom, ja, slött.
 
Men var går gränsen för legitima företagsintressen? Måste Microsoft ha en vinst på 92 procent på Windows, vilket man har enligt Wall Street Journal? Och skall lagarna anpassas för att bevaka sådana vinstmarginaler?
 
Vad som gör knäckarkulturen subversiv är på ett plan att man slår vakt om ett fritt flöde av idéer och kunskap. Ju hårdare de stora företagen bevakar sina intressen, desto mer underjordisk - och destruktiv - kommer subkulturen att bli. Här finns ett klart förhållande. Man skulle kunna tänka sig en annan lösning, nämligen den som antyds av freeware- och linuxkulturen; ett visst läckage av kunskap är sunt och tjänar allas intressen. Men ju elakare bransch, desto mer amoraliska knäckare. Så ser ekvationen ut.
 
De stora branschföretagen gör klokt i att förstå den saken. För varje trademark mindre - en elak knäckare mindre.
 
Ola Larsmo